Hej!
Jag heter Ester och är en vit och grå huskatt på 5 år. Mina människor har en konstig vana att resa bort då och då. Jag tycker att de har en skyldighet att alltid sitta hemma i soffan, klia mig under hakan och ge mig godis när jag vill det. Men mina människor tycker annorlunda.
Fast det är inte helt illa att vara på Lohaga Kattpensionat, där mina människor brukar boka in mig. Jag har en egen box där jag kan klättra, klösa, leka, sova, äta och vara ifred för de andra katterna om jag vill eller se vad de har för sig om jag klättrar lite högre. Från fönstret har jag utsikt över flera skogsstigar där det går både människor och djur. Det är alltid underhållning för oss katter. Ibland kommer det till och med hästar med ryttare förbi. Annars ser jag många fåglar och så de där retsamma ekorrarna som är så roliga att titta på. Om jag vill, och om det är min tur, kan jag gå ut genom en kattlucka till rastgården utanför. Därifrån ser jag ekorrarna ännu bättre. Där kan jag också klösa och klättra, ligga i solen eller under tak om jag vill. Jag kan också gömma mig, så att jag ser allt men ingen ser mig.
Det första som händer på morgonen är att vår uppasserska Anna-Karin kommer in. Hon frågar oss katter hur natten har varit och klappar mig om jag tillåter det, annars pratar hon bara med mig. Sedan ger hon oss mat och vi försöker alla jama så högt vi kan för att få mat först. Efter att vi alla har ätit färdigt tycker Anna-Karin tydligen att det behöver städas i våra boxar, så det gör hon och då kan det hända att hon ger oss godis. Efter det får vi äntligen vara ifred och kanske ta en liten eller en längre förmiddagslur.
Lite senare går jag ut i rastgården och kollar läget. Vilka går förbi? Finns det några ekorrar i närheten? Vad gör de? Kanske klöser jag lite på klös-stolpen. Sedan tar jag mig en lur till fast ute den här gången, samtidigt som jag med ett öga håller koll på vad som händer i omgivningarna.
Vår uppasserska Anna-Karin tycker nog väldigt mycket om oss katter för hon kommer in till oss och klappar oss o leker med oss flera gånger under dagen. Om det är någon katt som inte är på humör för att leka, pratar hon bara med den katten så den inte ska känna sig ensam.
När det börjar bli sen eftermiddag/tidig kväll brukar jag bli hungrig igen och jag har lyckats få Anna-Karin att förstå det, för då kommer hon med mat igen. Återigen mjauar alla vi katter så högt vi kan för att visa att ”jag är minsann hungrigast!”. Efter det är det tydligen städdax igen och sedan kan man få godis även denna gång.
Anna-Karin tycker inte att vi katter ska vara ute på natten, så när det börjar bli senare på kvällen lockar hon in oss och stänger kattluckorna igen. Det tycker jag är lite trist. Det är ju på natten man busar ju.
Till slut har mina människor rest färdigt och hämtar hem mig igen. Det bästa är ju trots allt att vara hemma, även om jag mycket väl kan tänka mig att åka till Lohaga Kattpensionat igen.
/Ester